Dalbohund

Dalbohunden är en svensk, utdöd hundras som var Sveriges enda egentliga hundras som var storvuxen. Den var både stor och stark, och det sades en gång i tiden att den till och med kunde döda varg, om det var ett tillräckligt aggressivt exemplar. Just detta är dock inte bekräftat, även om det är sannolikt om man kikar på hundens användningsområde. Främst användes den nämligen som boskapshund, eftersom man förr i världen brukade driva sitt boskap ut i skogen för att de skulle kunna beta där. Det var ett riskfyllt sätt att hantera boskapen, eftersom det på den tiden fanns både björn och varg där, som såklart var sugna på att fälla något enkelt byte. Dalbohunden sades vara tillräckligt stor och aggressiv för att hålla rovdjur på avstånd, i synnerhet vargen. För att få större chans mot rovdjuren, arbetade hundarna ofta i par, och hade inte sällan försetts med spikhalsband. Dalbo är ett dialektalt uttryck för dalslänning och man skulle därför med rätta kunna kalla dalbohunden för ”Den dalsländska hunden”.Svensk-Dalbohund-Svenskhund.se

Dalbohundens (kända) historia

Dalbohundens första omnämnande i skriftliga källor hittar vi sannolikt i kyrkoherden Gunno Brynolphi Blutherus skrift Dalla (1632). Där han omnämner Dalbohunden som en stor och rask hundras som var mycket till gagn för boskapsdrivande, särskilt i de skogstäta markerna. Han nämner dock inte hunden vid namn varför vi inte kan vara helt säkra på att det var dalbohunden han pratade om. Hunden omnämndes som Dalbohund först 1843 av Axel Emanuel Holmberg I verket ”Bohusläns historia och beskrivning”. Som redan nämnts var Dalbohunden en mycket stor hund och det sägs att mankhöjden skall ha varit upp till 80 cm. det finns dock få bilder på Dalbohunden bevarade. Vi på svensk hund känner bara till två exemplar vilka vi länkar till nedan.

En ras som gått förlorad

Att Dalbohunden försvann som ras har enligt forskningen på området göra med tre faktorer som samverkade: Sjukdomsutbrott, Missväxt och minskat behov av boskapsvaktande i utbredningsområdena. Efter smittspridning av rabies som bekräftat började i trakterna kring Kinnekulle, minskade antalet friska individer markant. Samma effekt gav missväxtåren 1867 – 1868, som i kombination med att människorna de facto hade utrotat de flesta rovdjuren i trakterna som varg och björn – gjorde att rasens överlevnadsförmåga blev mycket låg. 1913 försökte man inventera rasen i ett försök att bevara rasen, men det visade sig rätt snart att det tyvärr redan var försent. Rasen var utdöd, eller det var i alla fall omöjligt att få ihop tillräckligt många individer för att uppnå ett bestånd som kunde överleva.