Dalbohundens första omnämnande i skriftliga källor hittar vi sannolikt i kyrkoherden Gunno Brynolphi Blutherus skrift Dalla (1632). Där han omnämner Dalbohunden som en stor och rask hundras som var mycket till gagn för boskapsdrivande, särskilt i de skogstäta markerna. Han nämner dock inte hunden vid namn varför vi inte kan vara helt säkra på att det var dalbohunden han pratade om. Hunden omnämndes som Dalbohund först 1843 av Axel Emanuel Holmberg I verket ”Bohusläns historia och beskrivning”. Som redan nämnts var Dalbohunden en mycket stor hund och det sägs att mankhöjden skall ha varit upp till 80 cm. det finns dock få bilder på Dalbohunden bevarade. Vi på svensk hund känner bara till två exemplar vilka vi länkar till nedan.
En ras som gått förlorad
Att Dalbohunden försvann som ras har enligt forskningen på området göra med tre faktorer som samverkade: Sjukdomsutbrott, Missväxt och minskat behov av boskapsvaktande i utbredningsområdena. Efter smittspridning av rabies som bekräftat började i trakterna kring Kinnekulle, minskade antalet friska individer markant. Samma effekt gav missväxtåren 1867 – 1868, som i kombination med att människorna de facto hade utrotat de flesta rovdjuren i trakterna som varg och björn – gjorde att rasens överlevnadsförmåga blev mycket låg. 1913 försökte man inventera rasen i ett försök att bevara rasen, men det visade sig rätt snart att det tyvärr redan var försent. Rasen var utdöd, eller det var i alla fall omöjligt att få ihop tillräckligt många individer för att uppnå ett bestånd som kunde överleva.